antonia fällmar

Jag behöver seriöst en kompass till mitt liv nu för ja vet inte vilken väg jag ska gå längre. Jag är lost i alla mina tankar. Dagarna går och allt står stilla för jag vet inte hur eller vad jag ska göra. På dagarna när man är bland folk har jag lätt att lägga på ett leende och låtsas som att allt är okej. Jag försöker stänga av och itne tänka. Det är lättast så.

Så jag gör som ganska många andra och läggre på ett fejk leendeoch försöker vara glad i alla fall. Inte många som vågar erkänna att dem faktiskt mår dåligt. Detta är en nödlösning för det kommer inte att hålla i längden, absolut inte. Tror det har med den sociala pressen att göra, att man alltid "måste" vara glad för att folk inte ska tröttna på en och sånt, you name it.
 
Pallar i alla fall inte att mitt liv ska vara som en berg och dal bana hela tiden. Vill hitta balansen och inte vara så ostabil. Gah, kommer ens inte håg senaste gången jag var lycklig rakt igenom. 

Du säger att kärleken aldrig var till för dig
Att du aldrig känt vinden högt över trädtoppen

Säger att den delar sig vid kinden och blir hel igen bakom dig
Och varje moln är trasigt
du räknar allt sorgligt natten lång
och hon du älskade en gång, och kanske älskade dig.
Spelar det någon roll?
Nej kanske ingen
kanske allt egentligen.

Du säger; har du tändstickor?
Ja tillräckligt om du vill bränna ner Stockholm.
Och har du vin & sprit
så det räcker att få hela fjärden full av sorger
Allt de är försent, försent för vin försent för kärlek ren som snö.
Inatt finns ingen väg tillbaks.

Och du undrar vem som kysser henne nu
Och du undrar vem, vem om inte du
O läpparna du kallar dina
det gör ont att veta men lika ont att undra